Idag är det som bekant sommarväder utomhus. Ingen kan ha undgått det. Att då vissa skriver statusuppdateringar som "gud vad skönt att jobba på dagis så man får vara ute idag" eller "jag tar ut flex och njuter av det fina vädret" gör mig arg. Det är en vidrig handling. Dels för att det är så oerhört tråkigt att skriva det uppenbara. VI VET att det är fint väder. Och dels för att jag jobbar. Inomhus. Vid en dator. Just rubb it in my face liksom. Jag ska jobba hela helgen också, trots att de är fint väder. Och det finns ingen flex som kan rädda mig.

Apropå statusuppdateringar så är det många som kommenterat det faktum att vår enda rediga nattklubb här i Öset har brunnit ner. Det är också att hävda uppenbara. VI VET, låt oss sörja ifred!

Rasmus point of view

          Sanna satt i skräddarställning på golvet i vårt första dorm i Melbourne, jetlaggade och trötta packade vi om våra väskor. Då plötsligt Sanna presenterar ett ljud med hjälp av sin ringmuskel, en lättare vibration som knappt märktes och en mildare luktaura befann sig nu runt henne. Hon tittade upp på mig och log nöjt, hon hade startat krig och jag kom att kontra… Då visste jag att jag skulle trivas i kommande månader.

Men det är inte början på vårt pensionärsinspirerade miniäventyr.

Måndag den 30de januari 2012 satt vi oss på 05.35 tåget mot Stockholm. Vi hoppade av på Arlanda och hade otaliga timmar att slå ihjäl. Vi hittade varsin fåtölj som fick agera säng. Efter ett par timmars sömn och ett antal promenader till "sevärda" ställen så blir det till slut dags för boarding och en flygtur till Frankfurt.

Frankfurt bjöd, som väntat, inte på så mycket av intresse, vi hittade en restaurang vid namn MoschMosch. Annars ingenting. Efter två timmar var det återigen dags för boarding, denna gång med en härligare distans. Detta plan tog oss till Singapore.

Singapores flygplats var inte heller något att hänga i julgranen.

Ett tobleronehus och en kaffe på Starbucks senare så satt vi på planet mot Brisbane.

I Brisbane hann vi gå genom tullen, hämta våra väskor, byta till shorts, checka in våra väskor och leta rätt på inrikesflygplatsen. Nu äntligen dags för att nå slutdestination och staden där vi började vårt liv som en mainstream backpacker: Melbourne.

Vi letade rätt på en buss som tog oss till ett 10-bäddarsrum på ett halvokej Hostel utan Air-Condition. Vi lyckades somna innan Bolibompa och vakna innan nyhetsmorgon. Vi tog tag i våra morgonliv och lagade hotellfrukost. Två skivior torrt vitt bröd och dålig ost.

          Fullmatade med sprudlande energi gick vi på upptäcktsfärd. Vi fann viktiga människor i kostym och kontorsbyggnader. Lyftkranar och byggarbetare. Båtar och fartyg. Människor och bänkar. - Människor och bänkar, just den här sysselsättningen skulle vi komma att bli förföljda av resten av vår utlandsvistelse.

          Dagar gick och vi bestämde oss för att prova på Sydney. Vi hittade ett tåg som verkade okej. Åtta timmar som det skulle ta blev tolv, och tunnelbanan som skulle ta oss till vårt hostel blev buss. Detta samarbete gjorde oss hemlösa i Sydneys red-light-district: Kings Cross. Hur som helst så blev vi insläppta av en annan som bodde på samma hostel. Vi hittade ett tv-rum med soffor. "Gött" tänkte vi och slog oss ner. När resten av människorna som befann sig i rummet gått och lagt sig eller fortsatt ut på krogen så la vi oss i varsin soffa för en god natts sömn. Sanna sov som en prinsessa och jag fick en soffa lika skön som att lägga en handduk på en spånskiva. När vi vaknat av mannen som dammsög med sin jetpakdammsugare så checkade vi in och fick kaffe som plåster på såren.

          Rummet får 10 poäng av 74.000 möjliga. Lukten var acceptabel om man är van vid lukten av bränt hår i kombination med svinfarm. Självklart ingen AC heller.

          I Sydney såg vi det alla andra redan sett eller kommer se. Sanna introducerade mig för Goon, som att dricka toalettvatten med citron i. Vi träffade även Aaron, som jag jobbade tillsammans med i Åre. Vi åt middag och drack vettig sprit, vid nio var det läggdags, eftersom vi låg i hårdträning inför pensionen 2056.

Vi kom till Coffs Harbour efter ett par dagar av turistande. Såg en koala. Solade. Paddlade kanot med en skotte och sov.

Eftersom Sanna, sen vi lämnade Östersunds tågstation, har tjatat om att få äta en hamburgare från Bellaporto igen (hon var i Australien förra året) så lämnade vi Coffs Harbour för det mytomspunna Byron Bay. Och visst, burgaren var bra. Hostlet var bra. Vädret var bra. Och rummet var bra… för det hade AC. Så här stannade vi en vecka ungefär. Vi badade, drack öl, såg delfiner och var coola.

          Sanna lyckades visa mig ett riktigt bra ställe. Men vi kunde inte stanna där för evigt. Vi hoppade på en buss mot Noosa, via en hemlös natt i Brisbane.

          Den natten tillbringade vi i en busskur och fick sällskap av en halvjätte som hette Curt. Han sa att det rimmade på dirt, kröp ihop och somnade under bänken vi satt på. Han tittade upp på mig med ena ögat och sa: väck mig om polisen kommer.

I Noosa fanns det, efter två nätter. Myggbett på Sannas ben, regn, spindlar och fish 'n' chips. Vi åkte tillbaka till Brisbane för att sen hoppa på ett flygplan mot Airlie Beach.

Vi lyckades skrapa ihop två nätter i Brisbane innan vi var tvungna att flyga vidare. Vi såg Star Wars EPISODE 1 på bio, riktigt härligt. Även det kom att bli lite av ett beroende.

Vi hamnade till slut i Airlie Beach. Fint ställe som har tour-booking kontor i varje gathörn. Vi lurade in oss själva i ett av dom och lyckades boka två dagar på en segelbåt.

          Segelbåtsutflykten närmade sig och  vi packade varsin miniväska och släpade med oss en dunk vin. Vi letade rätt på båten och övade på stelt småprat med andra som också skulle på båten. Första dagen bjöd på snorkling, god mat, härligt väder och ett besök på Whithaven Beach där vi fick smaka myra. När ett regnmoln bestämt sig för att stanna över oss så hoppade vi på båten igen. Efter nån timme släppte vi ner ankaret i en jättevik och åt middag. Efter det var det fri lek och vi hittade vindunken.

          Natten var dock ett fiasko, jag och Sanna delade en säng och upplevde värme som jag aldrig upplevt den förr. Som grädde på moset började det regna, jag sov under en taklucka och fick en dusch. När helvetesnatten var över så vaknade vi till lukten av kaffe, klev ur rummet och fick syn på en gourmétfrukost. En timme senare var vi i rörelse igen. Vi skulle till nån ö där man kunde se havssköldpaddor. Det fick nästan alla och vi var nöjda, vi åkte hem.

          Några nätter till i Airlie Beach hann vi med, såg på film och åt pizza. Men åter igen, vi kunde inte stanna där tills döden skiljer oss åt. Vi bokade en biljett till Magnetic Island.

Framme i Townsville så gick vi direkt in i färjterminalen och köpte en biljett som skulle ta oss över till ön. Väl framme på den magnetiska ön så blev vi hämtade av en härlig kvinna som körde oss till vårt hostel. Hon visade oss runt och vi kände oss som hemma. När vi slagit ihjäl några timmar så gick vi till ett ställe där det fanns rock wallabys. Dom kunde vi klappa och Sanna blev tårögd och ville ta hem en. Eftersom djurklappning var kul så bestämde vi oss för att åka till Koala Village dagen därpå. Där fick vi hålla i krokodil, papegoja, ödlor, orm och inte minst koala. Om Sanna blev mjuk i knäna av wallbysen så vet jag inte vad jag ska kalla detta. Sanna var som en nybliven tonårsmamma vars pojkvän dragit på en kokainorgie men kommit tillbaka lagom till födseln, hon var lycklig med andra ord.

          Dagarna som följde tillbringade vi med varsna aktiviteter. Jag bestämde mig för att gå över ett berg, upp på ett annat och sen tillbaka. Svetten var oändlig och likaså stigarna jag gick på. Sanna gick till stranden.

En dag hittade jag ett vattenfall, så jag lockade med Sanna och hon var glad. Det var som att rasta en hund med ADHD vid en strandkant.

          Åter igen var det dags att boka biljett till ett nytt ställe. En av värdarna skjutsade oss i en Rolls Royce till färjterminalen. Vi lämnade paradisön och Townsville i en Greyhoundbuss och anlände i Cairns fem timmar senare.

Cairns… Vad ska man säga? Vi bokade 5 dagar men var där i en månad. En månad utan några riktiga höjdpunkter, förutom filmkvällarna vi hade på vårt rum, vi såg alla Star Wars-filmerna och nio säsonger Family Guy. Två gånger var vi på bio också.

          Sebastian välkomnade oss första helgen med hjälp av Aled, vi drack öl och var glada. När söndag kom så var dock duon tvungna att åka tillbaka till Tully där de jobbade. Där trodde vi att vi skulle jobba inom närmaste veckan. Det visade sig att så var inte fallet.  Vårt jobbsökande tog fart, utan resultat. Jag letade rätt på närmare 60 working hostels och satt Sanna i arbete, hon ringde vartenda ett av dom. Ingen nappade. Självförtroendet i botten och spargrisen gick ner i vikt. Vi sprang runt på lokala affärer och firmor, ringde och mailade allt vi fick tag på. Ingen behövde två extra händer.

          När vi insett att vi inte skulle få något jobb så bokade vi en biljett tvärs över landet och var plötsligt i Adelaide.

          Vi började med jobbsök, det gick exakt lika bra som i Cairns. Det var då vi bestämde oss, att nu har vi semester istället för att vara arbetslös. Vi satt på bänkar dagarna i ända och tittade på folk. Vi åt mat utan att tänka på notan och köpte vatten på flaska. Lyxliv utan dess like alltså. Vi trivdes i Adelaide men eftersom vi fått igång resesinnet igen så tog vi en nattbuss till Melbourne. Vi tänkte att vi kan ju inte "göra en Cairns" och stanna på samma ställe en månad igen.

          Så, här var vi igen, Melbourne. Tillbaka på ruta ett, dock 20 grader kallare och på ett nytt hostel. Vi bodde nu i St. Kilda istället för mitt i smeten. Vårt 8-bäddsrum var ett 6-bäddsrum. Detta rum var lite speciellt, det hade så fruktansvärt mycket kvarglömda saker. Det kändes som vi hamnat i en loppis som inte sålt någonting, någonsin. Att hitta spännande saker när man tittade under sängarna var underhållande och Sanna jämförde det med "som att gå upp på vinden hos mormor".

          Efter tre nätter på detta ställe så hade Sanna åter igen skaffat sig härliga utslag, nu var det bed-bugs som tagit tillfället i akt.

          Vi bytte hostel, till samma ställe som vi hade började på för lite mer än två månader sen. Denna gång så äventyrade vi lite mer och såg faktiskt stan. Bänksittande med inslag av människospaning pågick i några dagar. Så nu var Sydney återigen på schemat. Vi hoppade över 8-timmarståget som hade fyra timmars flex och tog en nattbuss istället.

Framme i Sydney för andra och sista gången så blev vi väl mötta av tre hardcoregrabbar med tatueringar i ansiktet och mexikansk accent. Gött tänkte vi och lämnade väskorna på en gammal toalett som hade fått jobb som förvaringsutrymme. Eftersom klockan var sju på morgonen och vi fick inte checka in förrän två så gick vi ner till Royal Botanical Garden och sov.

          I övrigt var Sydney likadant som förra gången så nog om det.

Hemresan var lika kul som en 250-timmars transport brukar vara. Vi höll på att missa första flyget mellan Sydney och Singapore annars hände inte några särskilt coola saker.

Arlanda bjöd på kaffe och senare ett tåg till Östersund. Efter 86 dagar tillsammans sa jag och Sanna hejdå och har levt lyckliga i alla våra dagar. På olika håll.